Varje gång jag skriver ett blogginlägg är när jag är överdrivet less och irriterad vilket leder till att inläggen kan ha en tendens till eh, ja, argsinthet. Men en får väl se det positivt, det är ju inte så ofta jag skriver, så, så jävla bitter är jag ju inte. 

 

Jag ringer runt och söker jobb, jag har sökt inom det yrke jag är utbildat inom, dvs restaurang och konditori, det gav tydligen inget napp öht. Eller ja, jag lämnade betyg och blev lovad inskolning på ett annat ställe men det blev liksom inget mer. Alltså det är ingen fast anställning jag är ute efter, det är typ icke existerande på den här byn. Jag vill bara jobba extra.

 

Så nu är det liksom allt annat jag måste ringa till, sånt som jag inte har någon erfarenhet av alls, typ banken. 

 

"Ja hej! Jag tänkte höra om ni behöver någon som jobbar extra" 

 

"Ok, vad har du för erfarenhet?"

 

"Eh, ja, alltså.. Jag har en miniräknare på telefonen och vet vad ränta betyder" 

 

Dom kommer ju garanterat anställa mig.

 

Jag MÅSTE börja jobba för att det ens ska kunna gå runt. Med min typ icke existerande föräldrapenning (2800:-/mån) måste vi ändå vrida och vända på slantarna och det fungerar knappt nu. Hur fan ska det gå när den försvinner nästa månad (thank GOD att Robert hade 40 dagar kvar att "ge bort") och vi kommer ligga ytterligare nästan 3000:- back. 

 

Alltså jag kan jobba med vad som helst, när som helst, hur som helst. Men det är förbannat svårt när ingen på hela byn behöver någon. Får ju fan magsår. 

 

Pengar - djävulens påfund är vad det är. 

 

 

Liv hostar och snorar som aldrig förr men feberfri är hon och lika pigg och glad som vanligt. Tji fick jag för att jag halvt skröt på dagis i veckan om att Liv minsann aldrig har vart riktigt sjuk. Det fattar väl vem som helst att säger man så, så är det bara att bädda för sjukstuga.

 

Själv ligger jag och har huvudvärk, ont i hela kroppen, det bränner i halsen och bihålorna, snoret rinner och jag tycker förstås synd om mig själv (Jag förstår för i all världen inte hur Liv orkar busa på som vanligt när hon är typ tre gånger mer förkyld än vad jag är). Jag är värre än den "stereotypiska förkylda mannen". Det är mest synd om mig i hela världen, "kan inte duuu *input valfri jobbig sysselsättning*, jag kan inte ställa mig uuuupp" brukar det låta. Nog för att Robert mest bara skrattar åt mig, men ändå. Det hela bottnar väl i att jag i princip aldrig är sjuk, jag kan räkna på mina tio fingrar antalet gånger jag vart sjuk i mitt liv ( alla "magsjukeattacker" på högstadiet räknas inte, då det inte allt för sällan (ok, alltid) berodde på att jag var skolless), och typ hälften av alla sjukdomar har inträffat efter att Liv föddes. Har jag liksom gjort mitt nu när jag har fött barn? Det börjar med förkylningar, sedan kommer DET. Är det meningen att jag ska förfalla nu? Och försvinna från jordens yta? 

 

(Jag hoppas  ni förstår sarkasm, annars framställs jag nog som ett psykfall (vilket inte behöver vara osant just därför iofs.))

 

 

Nej, ett försök till att sova och bäva inför morgondagens morgonpromenad till dagis och hoppas på att dom mystiskt försvunna långkallingarna uppenbarar sig imorgonbitti. Det skulle vart trevligt. Jag har inget högre krav än så, bara långkallingar, tack, Amen.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ringt och ringt och ringt och ringt, överallt. "Vi behöver ingen just nu, men vi hör av oss om vi skulle behöva". Jag skulle dock ev. få inskolning i köket på Gunillagården inför framtiden så ja där finns ju en möjlighet. 

 

Självklart kan jag timvicka lite varstans under en tid, absolut. Men det känns ju inte som min framtidsdröm direkt och så känns Junsele en aning begränsat för de yrken jag vill hålla på med och att starta eget här, jag vet inte. Det måste ju gå runt och helst av allt gå plus, annars kan man ju lika gärna strunta i det. Jag har drömmar, hela tiden kommer jag på nya ideer men kruxet är ju att det är svårt att genomföra på en sån liten ort med så litet kundutbud. 

 

Jag vill inte lämna Junsele, främst för Livs del. Det dagis hon går på nu skulle jag aldrig slita ifrån henne, bättre och underbarare dagis finns inte. Men jag vill liksom inte heller nöja mig. Jag vill inte timvikariera på flera ställen i flera år för att till slut få en fast tjänst när jag är 33, för att jobba, resten av mitt liv, med något jag inte alls har intresse av. 

 

 

Jag har kollat runt på utbildningar och faktiskt hittat en som jag verkligen, verkligen, verkligen vill gå, något jag kan få nytta av och faktiskt göra något eget utav. Men det är ju lönlöst, oavsett om det är distans eller inte så är det oftast träffar var tredje vecka eller liknande vilket inte alls fungerar när Robert jobbar som han gör. 

 

Fan.

 

Varför är det jag som ska nöja mig.

 

 

 

Jag tog mig till arbetsförmedlingen idag, eller ja, det är en telefon på forum som man lyfter på och hamnar i kö. Sedan får man prata med en som trycker ut en nummerlapp och så får man vänta på att bli insläppt i ett rum. Efter 15 minuter öppnas dörren och så går man in till en dator, bredvid datorn finns en skärm och på den skärmen visades en äldre man, som jag då skulle videochatta med. Det hela kändes bara så jävla awkward så jag vet inte vad. Ska jag titta in i kameran, på skärmen, upp i taket, hur mycket kan han se egentligen. Som sagt, otroligt obehagligt och jävligt opersonligt, kan dom inte bara ha en handläggare där uppe, jag menar, dom gör ju ingen nytta i Sollefteå så då kan en ju lika gärna sitta i Junsele.

 

Hur som helst så hade jag ju ingen giltig legitimation så det var ju bara att lommet dra sig hemmåt igen. 

 

Så, nu kan jag inte skriva in mig på arbetsförmedlingen för jag har inget id, det gick ut för 3 år sedan. Jag måste säga att det har gått riktigt bra att använda mitt gamla id-kort (med en bild tagen då jag var 16 år), jag har kunnat hämta ut paket, gå på systemet, köpa snus och komma in på krogen utan någon som helst påpekning.

 

Meen det gick ju i stöpet när det är myndigheter och grejer, som verkar kolla lite onödigt ordentligt enligt mitt tycke.

 

 

Så det är väl bara att vänta på nästa löning och åka ner till stan och förnya id-kortet. Tills dess får jag ringa runt och knacka dörr, tvivlar ju dock på att arbetsförmdlingen kan hjälpa mig med något öht. Men ja, en identifikation något slag kan ju vara bra att ha.

 

 

 

 

Ett år som med all säkerhet bara har svischat förbi, som en hastig vindpust, bara sådär. Ett alldeles underbart år, det året Liv gick igenom sin hjärtoperation och blev frisk, det året hon lärde sig krypa för att sedan lära sig gå och till slut nästan springa fram, det året hon lärde sig säga några ord och faktiskt förstå innebörden, det året hon, för mig, blev en människa, med humör, humor, känslor och rätt så starka åsikter, även om dom åsikterna för det mesta innefattar att hon mycket hellre knaprar ostbågar än morötter.

 

Ett otroligt känslofyllt år på både gott och ont.

 

Om jag bara ser till mig själv (det lilla "själv" man har med en 1åring hemma och en sambo som jobbar ca 375 timmar i veckan) så har har jag nog mest bara flutit med strömmen, det är väl så det är med småbarn hemma, man är så upp i sitt barn att man stundom tappar bort sig själv och struntar i sig själv fullständigt, och det är väl inte så nyttigt det heller, det gäller väl att hitta den där jävla balansen, men så är ju inte jag, jag går alltid helt och fullt in i det jag gör och så får resten kvitta.

 

Det är det här året som kommer bli tufft och intensivt då jag måste jobba med mig själv en hel del för att kunna ta mig dit jag vill. 

 

Jag har iallafall filurat på några nyårslöften för första gången i mitt liv. Även om det är en tradition att bryta dem så är det nog nyttigt att skriva upp dom på en fet jävla lapp på kylskåpet, så att den kan hånskratta åt en och skrika glåpord när man öppnar kylskåpet för att tröstäta varje gång man inser att man inte ens har åstadkommit att hålla ett enda litet löfte.

 

* SLUTA SNUSA FÖR I HELVETE! - cancerframkallande, "storsnusare löper 60% större chans att drabbas av fetma"(jag är ju redan där, men det kan ju liksom inte skada att sluta), större risk att dö i hjärt och kärlsjukdomar, 23 760 kr OM ÅRET lägger jag på skiten! - Dvs, det finns inte en jävla anledning att fortsätta. Kan Robert så kan jag.

 

* Sluta vara så jävla rädd för vad folk ska tycka och tänka om jag öppnar käften, dom lär ju ska tycka att jag är mer  

störd som bara sitter där tyst i ett hörn och ser elak ut.

 

* Och den klassiska "bli mer hälsosam", men den här gången utan fokus på  kalorier och att gå ner i vikt, alltså bara fokus på att äta bra, röra på mig och må bra, med all säkerhet lär ju några kilon försvinna på det. Om inte så lär jag ju må bra.

 

* Som en fortsättning på andra löftet - Att göra och säga det jag tänker på, att det fortsätter längre än tanken. Som sagt, sluta att vara så jävla feg. Jag har, så vitt jag vet bara ett liv, det känns sjukt onödigt att gå runt och vara tyst och försiktig och aldrig våga satsa, bara för att. Vad är det värsta som kan hända?

 

* Sluta läsa bloggar och debatter hela.jävla.nätterna och för en gångs skull lägga mig i tid så att jag har ork att ta itu med dom övriga löftena på dagarna.

 

 

God fortsättning på det nya året!

 

 

Nyårsafton imorgon och alla ska supa skallen av sig - traditionsenligt. Den där jävla nyårsafton som aldrig blir som man tänkt sig och som går ut på att få i sig mest alkoholhaltiga drycker på kortast tid och har man riktigt riktigt otur så kommer man ihåg tolvslaget, och det vill man ju inte!

 

Jag tycker att det är lite komiskt att vi vid precis alla högtider ska dricka oss redlösa. Jag själv tycker att det är asjobbigt med karatefyllor, ångesten dagarna (veckorna(åren)) efter, "dansade jag irländsk dans på baren igår, eller var det bara en dröm?" "Råkade jag limma fast lösögonfransarna på ögonbrynen, var det därför jag hade dom fastklistrad på överläppen imorse?" Alla minnesluckor, ja ni vet. 

 

Nu låter det ju som att jag är förespråkare för nykteristförbundet och det är jag ju verkligen inte, jag har haft mig åtskilligt många karatefyllor själv.

 

Och nu känner jag att det blev ju bara koblaj av alltihopa, jag vet inte ens vad jag vill få fram längre, jag tycker mest att det är lite synd att det är sådan fokus på drickandet (alltså inte drickande som i några glas vin, utan jag menar karatefylla här) just vid högtider, som ju, egentligen ska handla om familjen.

 

 

 

 

 

Hur som haver så blir det nyårsfirande hos svärföräldrarna imorgon och alldeles säkert några glas vin, efter att Liv har somnat. 

 

Gott nytt år på er!

 

Julen är förbi och snart börjar ett nytt år. Förra året den här tiden var vi för någon vecka sedan hemkommen från Göteborg efter att ha blivit hemskickade utan Livs hjärtoperation pga platsbrist. Det beskedet glömmer jag aldrig. Den mest känslokalla läkare sa hårt och bestämt att det blir ingen operation nu, ni måste ju förstå att det finns sjukare barn. Det förstod väl vi också, mer än väl, men hans känslokalla attityd fick mig bara att vilja slå ihjäl honom rakt upp och ned (Det är mer till varför jag anser att han var hård och känslokall men det skulle kräva ett helt inlägg) Och Liv var sjuk, riktigt sjuk, hon sov i princip dygnet runt, hennes vilopuls var på mer än dubbelt som det normala och all mat vi sondade i henne gjorde att hjärtat arbetade så hårt och hon fick hostattacker så att hon knappt kunde andas och spydde upp all mat hon fick i sig, och mängderna med vätskedrivande medicin hon gick på, usch. Så att bli hemskickade med beskedet att någon gång efter nyår kommer det att bli operation och att läkarna aldrig tog det vi sa på allvar, om hur allvarligt det var med Liv, gjorde att jag var bra nära på att tappa förståndet där ett tag och det gjorde jag väl också, i lagom mån.

 

Nu hade vi ju tur och fick OP tid på nyårsdagen, så vi anlände i Göteborg på nyårsafton och jag pumpade in det nya året. Det blev åtskilligt många uppskjutningar av op och vi var stensäkra på att dom skulle skicka hem oss (184 mil tur och retur) åter igen. Men den 5:e januari blev operationen av. Jag har helt ärligt förträngt det mesta och kommer nästan inte ihåg någonting om jag inte går tillbaka i bloggen och läser. 

 

Men jag är så obeskrivligt glad och tacksam att vi lever just nu, att Sverige är bland de bästa i världen på hjärtkirurgi och att allt gick bra. Hade det här hänt för ca 15 år sedan hade det inte alls sett ut som nu, då hade Liv med största sannolikhet inte funnits med oss. 

 

Jag är så tacksam så det finns inte, att jag har en frisk, energisk, busig och alldeles underbar dotter som har stulit hela mitt hjärta. Det finns inte ord.. Det finns inte ord.

 

 

 

Äntligen helg! Det var längesedan jag längtade efter helgen så pass mycket som jag gör nu!

 

Jag är så äckligt stressad och irriterad, förmodligen för att jag har 20 dagar på mig att fixa en inkomst (inte stressigt alls mao) och den här jävla julen, det ska bakas och pyntas och storstädas och tvättas kläder och lappa ihop de stackars trasor till kläder man har så att man har något att ha på sig på julafton och det ska tas julkort på Liv, i tomteklänning och luva framför julgranen på en pläd och där ska Liv sitta still och le, samt att jag på EN person ska åstadkomma det, för jag har ju faktiskt lovat mormor och mamma att dom ska få just en sån bild, och så är det slut på färg i skrivaren så jag måste åka ner till stan för att köpa den där förbannade färgen som typ räcker till tre jävla kort och så blir inte ens bilderna bra för skrivaren är värdelös och så har halva julklappsordern restnoterats för att det inte fanns på lagret medans det faktiskt stod att det fanns på lager när jag beställde så nu blir hälften utan julklappar och så ska jag slå in alla jävla julklappar och packa ner alla kläder och julklappar och kakor och julkort och kläder och julklappar och kläder för vi ska ju åka till Sundsvall på måndagskväll och jag kommer säkert glömma hälften av julklapparna hemma och råka packa ner granen istället för Robert men kommer inte på det förrän halvvägs och då struntar vi i han för det är ju trots allt ganska långt och Liv är grinig.

 

Ja nu kanske det gick lite överstyr jag har ju faktiskt inte ens körkort och det vore ju dumt att sätta mig i en bil och köra när jag inte ens vet vart bromsen är, antingen vänster eller höger, eller var det mitten? Men om man bortser från den biten så stämmer det in rätt så bra.

 

Och varför jag längtar till helgen om jag nu halvt ska stressa ihjäl mig? Jo, för jag ska, imorgon, förpassa Robert till vänster sida sängen (barnsidan) och få sova en HEL natt. En hel jävla natt, fy fan vad skönt! 

 

Men på tisdag, DÅ, då är allt fan värt det, god mat, familjen, skratt, minnen och kalle anka. Jävla jul <3

 

 

Jag har gått och småtänkt lite på det fram och tillbaka sedan Liv föddes, vad fan ska jag göra när föräldradagarna tar slut? Det slog mig idag (Jag förtränger gärna sånt jag inte vill veta av tills det inte går längre, skitbra egenskap kan jag tycka, förmodligen därför jag fortfarande är tjock också) att det finns absolut inga föräldradagar kvar att ta ut efter januari. Jahapp, då står jag där utan någon inkomst what so ever.

 

Så.jävla.bra.planerat.

 

Jag har försökt skriva in mig på arbetsförmedlingen sedan Liv började på dagis, vilket är några veckor sedan, men varje gång jag har gått till arbetsförmedlingens "självbetjäningsjox" som ligger på forum så har ingen suttit vid informationsdisken. Och andra sidan kan dom inte hjälpa mig med ett skit, efter 90 dagar inskriven så kan jag få ca 2-2500:- i månaden för att praktisera på en arbetsplats där jag med minsta sannolikhet har en möjlighet att få ett jobb ens.

 

Nej, jag har dragit ut på det här alldeles för länge, men som den socialt inkompetenta jävla idiot jag är så tar det emot som fan att knacka dörr, skryta om mig själv och lämna CV. Får ångest av tanken att behöva vara social och trevlig, helst skulle jag vilja sitta i hörnet av en dunkel källare och arbeta med något där man slipper social kontakt, privatiserad obducent skulle nog passa mig ypperligt, bortsett från den där "skära i döda människor" biten...

 

Det återstår nog bara att dra på ett leende och gå och knacka dörr, man kan ju inte få mer än ett nej. Då har jag ju iallafall försökt.

 

 

 

 

Jag blir så arg, jag blir så förbannat arg! På att dessa sidor ens får existera, trots otroligt många anmälningar så får grupper som denna vara kvar. En renodlad förbannad jävla rasistgrupp. Inte bara en heller, utan många, väldigt många, med samma eller liknande budskap med lika mycket hat.

 

Artiklar delas från avpixlat och nya tider, självklart med tillförlitlig källhänvisning (not) och medlemmarna i gruppen fasar över hur "islam kommer att ta över Sverige" och "dom kommer att driva ut oss från Sverige" blandat med "ut med svartskallarna" "apor" "vi måste ta striden NU, jag vill inte ha något jävla Islam styre" eller något jätte relevant som "jag hatar muslimer, jävla bögjävlar" Och den klassiska "dom tar alla våra jobb och våra pengar". 

 

 

Jag förstår inte hur man kan vara så jävla obildad och hysa så mycket hat pga hudfärg/religion. Att det på 2000-talet finns folk som tänker såhär är för mig helt ofattbart. Och att SD klättrar uppåt är än mer förvånande. Vart kommer allt hat ifrån, varför har folk sånt behov av att hata? 

 

Att det är lågutbildade som röstar på SD är inget nytt. Lågutbildade män, bosatta på små orter är SD's största anhängare. Hen sitter där ute på vischan, utan jobb och träligt med pengar, filosoferar lite och börjar fundera på varför hen inte har något jobb, jahaja, den där invandraren har minsann jobb, ja varför har HEN ett jobb och Inte jag? Jävla invandrare, komma hit och tro att dom kan ta MITT jobb va! Det kan ju inte vara så att hen inte har ett jobb för att hen vägrar flytta och hen inte har någon hög utbildning, om ens utbildning och sen söker ju hen inte heller aktivt jobb. Men det spelar ju förstås inte in.. Alls..

 

Nej, jag spekulerar förstås bara, men jag har hört det där så många gånger, från vita män i 20 års åldern som har struntat i gymnasiet och som sitter hemma och lite halvdant söker ett jobb i månaden och skyller på invandrarna att dom inte får något jobb.

 

 

Tänk för fan, tänk! Ska det vara så jävla svårt att förstå, att det är totalt ologiskt att gå omkring och hata en folkgrupp, när man kan hata en individ som faktiskt gjort dig något istället!

 

 

Jag läser aldrig aftonbladet. Och det finns en anledning till det:

Liv är på dagis, jag sitter och bara sitter och skiter fullständigt att städa, det gör jag ikväll. Men vad skönt det är, att bara sitta, slippa känna sig tvingad till att städa och dona, i och för sig känner jag mig ju tvingad, men jag skiter i det. Idag skiter jag i allt. Så jävla skönt!

 

Trött är jag och hjärnan går på tomgång, jag försökte ha en disskusion med Robert igår om jobb, jag påpekar att det kan tänkas bli lite problematiskt att söka jobb här på byn. Neej, men det är ju bara att gå och fråga säger han då. 

Jo jo visst är det så. Men vården tex, det går ju inte, inte med arbetstiderna Robert har, det är sällan man får ett 7-16 pass inom vården och skulle jag mot förmodan få ett pass så ringer dom ju bara dagen innan och jag måste ju informera dagis i tid och ja. Knas är vad det blir. 

Hoppa in extra på något matställe, ja visst, men samma gäller ju där, det måste vara tider som Liv kan gå på dagis. 

Och sen vill jag väl inte heller ströjobba någon/några dagar i månaden i resten av mitt liv bara för att det passar andra att jag ska gå hemma med Liv. 


Jag vill och jag SKA starta eget, men jag blir otroligt less på att jag inte får stöd ifrån någon, jag har inte ens någon att bolla ideer med, det enda jag får höra är, men du kanske ska ta det lite lugnt, börja försiktigt, men ska du inte arbeta lite först så du vet vad du ger dig in på. Jag är inte dum i huvudet, jag skulle vilja kalla mig relativt normalbegåvad, jag har sunt förnuft och gör ingenting förhastat utan att tänka mig för (Ok, jag är spontaniteten själv men inte när det gäller arbete), jag har en bra ide och tänker kombinera den med diverse för att det ska fungera bra och starta eget tänker jag också göra, oavsett stöd eller inte.

 

 

Men sen är det ju det här med lokaler. Jag hade ju en utmärkt lokal, trodde jag. Det är svärmors butiks bakre lager, det tyckte jag lät som en superide, säkert låg hyra m.m. HA! Trodde jag, det visar sig att efter hyresvärden har renoverat om (riva bort kakel och byta dörr typ. Det kan jag fan göra själv) så kommer hyran att gå på 4000:-/månaden för knappa 20kvm, i Junsele! Det finns liksom inte ens ett skyltfönster. Blodsugande snikna jävel. Jag tycker väl att man ska vilja främja och uppmuntra folk att starta eget så att byn kan få blomstra lite men nej då.

 

Så ja, jakten pågår. 

 

Jag tänkte för övrigt börja det här inlägget med att påpeka att jag alltid låter bitter när jag skriver och därefter skriva ett glatt inlägg... det gick ju skitbra.

 

Jag har börjat kolla på "American horror story". En utmärkt serie för mig som absolut måste sova med lampan tänd och blir paranoid av minsta oidentifierat ljud. Nej, men den är faktiskt sjukt bra och jag är verkligen fast. Den är inte heller överdrivet läskig utan mer spännande. 

 

Förutom avsnittet jag såg igår då förstås. Det var väl inte läskigt i den bemärkningen, förmodligen menat mer som humor, men jag, när jag numera går förbi en spegel tänker jag tyst för mig själv "Here piggy pig pig" 3 gånger och är bombsäker på att en avliden gris-slaktare med grismask ska uppenbara sig bakom mig mest hela tiden. As said, det har hänt betydligt mycket vidrigare saker i serien, men jag ska självklart gå omkring och vara rädd för en man i grismask... Så jävla logiskt.

 

Annars går jag mest och är småförbannad på patriarkatet (sambon) här hemma. Jag fattar att han är trött, vintern är en jävla årstid att köra timmerbil. Men han får ändå sova MINST 8 timmar per natt. "Men du fattar inte hur trött jag är" osv, osv. Jodå jag förstår att du är trött men hur trött man än är så är man en vuxen människa, med familj dessutom och då har man ansvar oavsett hur jävla trött man är! Gissa hur jävla trött jag var när jag pumpade och sondmatade var tredje timme dygnet runt vilket resulterade att jag fick sova max 1 timme var tredje timme i nästan 4 månader. Inte fan klagade jag! Eller jo, jag klagade förstås på den avsaknade avlastningen, men det är en helt annan sak, jag gjorde det ju liks förbannat.

 

Idag när Liv skulle sova middag så hade Robert precis vaknat Greit, tänkte jag, då gör jag iordning välling så kan han natta Liv, det blir ju minst skrik när han nattar och han låg ju liksom ändå i sängen. "Nä, men jag måste ju duscha" fick jag till svar. Och sen undrar han varför jag är så sur. Nämen för att allt är så jävla underbart förstås! Därför är jag så sur.

 

Jag bara undrar hur det ska gå till om jag ska resonera på samma vis när jag börjar arbeta. Att man inte kan göra något när man jobbar. Det mesta kommer förmodligen förfalla och Liv lär bli kvarglömd på dagis.

 

 

Alltså visst, jag är all for att morsorna ska få slå klackarna i taket på krogen, men vad fan, hon behöver ju inte slå klackarna så hårt att telefonen flyger all världens väg för att aldrig återkomma.

 

Det var en metafor, jag tappade alltså bort min mobil igår för att vara klartydlig och har härmed ingen mobil längre.

 

 

Med det sagt så är jag numera bannlyst från allt som har med krogar och alkohol att göra, av mig själv, i obestämd framtid.

 

 

 

För att åberopa ett litet gladare ämne så börjar Liv inskolning på dagis imorgon. Mycket spännande! Så får vi väl se om det blir en veckas inskolning eller 53, kanske någonstans mittemellan. Eller så trotsar hon oddsen och stortrivs direkt. Hur som helst så känns det jättebra med dagiset, personalen och att Liv får träffa massa barn och inte bara vara hemma med tråkiga mamma hela dagarna. 

 

 

Ja, så nu har jag alltså nämnt att jag har fumlat bort telefonen på krogen och Liv + dagis i samma inlägg. Kontraster...

Jag snubblade över en tråd på familjeliv (jaa, jag läser familjeliv, majoriteten är en hög prettomorsor med högafflar som tror att dom kan och vet allt men är fullkomliga idioter, whats not to love?) om alkohol och föräldraskap, nej förlåt, jag menar MAMMAskap (pappor har tydligen frikort att springa på krogen hur som, märkligt).

 

Det är tydligen INTE okej att hänga på krogen när man har fått barn. Det är helt okej med syjunta 15 timmar i veckan men går du på krogen 1 gång i månaden bör sociala inkopplas because you been a baad mommy.

 

Jag är så otroligt less på att så otroligt många människor är så otroligt dumma i huvudet och som egentligen gör bäst i att hålla käften.

 

 

Människor som stödjer/röstar på SD och har rasistiska åsikter och inte ens kan komma med vettiga argument till varför - Lägg av! Bara lägg av

 

Människor som försöker ge råd och tips på hur man ska uppfostra sina barn för att, ja, dom vet ju bäst - Käften! Det är så mycket vi som förälder bör göra nu för att inte jagas med högafflar. Nu senast var det smartphone bojkott som florerade runt på facebook. Vi tillbringar alldeles för mycket tid med telefonen. Men vadå? Ni menar att det var bättre förr? När sjukhusen gav rådet att man absolut inte fick amma mer än var fjärde timme. Eller när det var nyttigt att barnen fick skrika arslet av sig för att dom skulle lära sig att inte alltid få som dom vill? Tror ni att föräldrar förr satt och lekte med sina barn dygnet runt? HA! Jag vågar nog påstå att vi idag är mycket mer närvarande och har mycket mer krav på oss att vara det, än förr. Jag sitter inte med telefonen jämt. Men om Liv sitter och leker och är nöjd för sig själv, då tar jag upp min jävla smartphone, precis som min mamma kollade på tv, eller min mormor löste korsord. Jag förutsätter att de flesta föräldrar vet vad som är bäst för deras barn och utgår därifrån, därför lägger jag mig inte i och har heller ingen anledning att göra det.

 

Människor som yttrar sig i stil med "men åh, du har ju så fint ansikte, du skulle ju vara så fin om du gick ner i vikt" - eh, va?

 

Människor som tror att fetton inte vet hur man äter eller rör på sig rätt och kommer med "snälla" "hjälpsamma" tips om hur man går ner i vikt, utan att fettot ens nämnt något om sin horribla vikt. Eller helt enkelt bara påpeka att fettot är ett fetto. Fettot kanske inte vet om det! - Jo, jag vet att jag är tjock, men tack ändå! Jag vet hur ett salladsblad ser ut, jag vet hur man räknar kalorier, jag vet till och med att "hemligheten" är att göra av med fler kalorier än du stoppar i dig (Jag har trots allt gått ner 45kg en gång). Kan det kanske vara så, att vara ett fetto inte stör mig så jävla mycket. Nej men vad säger hon?! Jo jag sa DET STÖR MIG INTE SÅ JÄVLA MYCKET ATT JAG ÄR FET! Så varför ska det störa dig? 

 

Människor överlag som ska lägga sig i, påpeka och yttra sig om saker dom inte har något att göra med över.huvud.taget. - Alltså, varför? Får det dig att må bättre på något sätt?

 

Tänk om alla bara kunde lugna ner sig ett slag, låta folk vara fula, tjocka, homo, bi, trans, fan, låt folk tro att dom är aliens om dom så vill, låta morsorna göra krogen, sluta lägga sig i, sluta beskylla invandrare för allting och bara ödsla den tiden på att vara lite mysiga istället.

 

Fan vad mycket mys det skulle bli! :)

 

 

 

 

 

Trots att det sket sig med halloweenutstyrseln och det egentliga sällskapet så kom jag ändå ut i lördags. Hade jag haft en tendens till smarthet där så hade jag kanske lyssnat på "budskapet från ovan" och stannat hemma när jag egentligen inte var så väldans kry.

 

Men det var kul! Det lilla jag kom ihåg förstås. Shaijse! Man är ju inte ute lika ofta som förr i tiden och så får man för sig att man tål lika mycket alkohol som förr i tiden, det gör man INTE! Särskilt inte om man glömt bort att äta på hela dagen. Jag ringde Robert halv 2 och sluddrade något om att jag ville hem, så han kom med Liv och allt. Så hem kom jag, det är jag ganska säker på då jag vaknade upp på köksstolen på söndagsmorgon. 

 

Jag sa det då och jag säger det nu, Im TO old for this shit! 

 

 

Annars då? Liv och jag ligger i någon konstig magsjukeförkylning så Robert är hemma och vabbar och vammar på min begäran och jag och Liv är mest bara snoriga och gnälliga.

 

Nej, godnatt på er!

 

 

Jag ska klä ut mig på lördag och har fixat hela kitet, vampyrtänder, röda linser, hög hatt, spetshandskar, käpp, blod, you name it. För första gången ever ska jag klä ut mig och jag är så överdrivet exalterad att det är på snudd till galenskap.

 

Nej, det händer inte så mycket i mitt liv.

 

Jag är som barnen natten före jul, jag kan inte sova och jag längtar ihjäl mig.

 

Åter igen, nej, det händer inte så mycket i mitt liv. Och ja det är på snudden till galenskap.

 

 

Jag skrattar när jag tänker tillbaka på tiden i Sundsvall och inser vilken jävla kontrast det är till det liv jag lever nu. När jag hasade in i mormors lägenhet kl 3-4 på nätterna varje helg (och en hel del vardagar) och försökte vara så tyst som möjligt men ändå lyckades väcka henne, eller dom gångerna jag aldrig kom hem och mormor låg vaken, orolig, men inte ville ringa för hon ville inte störa, åh, stackars mormor! Alla turer till Eskilstuna och Emma, någon random tur till Stockholm och Gävle. Att vara fri, bara ha sig själv att tänka på, det är en svårslagen känsla och jag saknar det, det är klart jag saknar det. Men jag är glad att jag har gjort precis allt jag har gjort och det finns nog ingenting jag ångrar. 

 

Med det sagt så har jag fött ett barn som jag älskar högst i världen och det, om något, är en oslagbar, obeskrivlig känsla! Visst kan jag sakna tiden som varit, men det går inte att jämföra med Liv på något plan, utan den tiden är just till, för att lite smått saknas emellanåt. 

 

 

 

 

 

Det var ett tag sedan jag skrev här. Liv har fyllt 1 år och har fullt upp med att lära sig gå. 10 steg som mest sedan druttar hon på rumpan, men hon har ingen brådska och det har inte jag heller för den delen. Hon får gärna sitta under korkeken och dofta på blommorna ett tag till. Om nu korkeken är en synonym för överallt och blommor synonym för precis allt hon kan få tag på.

 

Annars så har jag gått igenom en för tidig 25års kris, piercat septum och gjort en tatuering. Sjukt badass, not. Så nu är jag lugn ett tag. Annars är det väl precis som vanligt. 

 

Jag håller på att bli tokig på att gå hemma. Alltså Liv är världens goaste unge, men bebisprat 24/7 i ett års tid har satt sina spår. Jag behöver vuxet sällskap! Och sysslor annat än att leka tittut, bygga lego och byta blöjor. Det är dags att på allvar börja fundera på vad jag kan ta för jobb, helst för längesedan. Men vad finns det att välja på i Junsele? Jo, tim vik. Inom vården, vilket är fullkomligt omöjligt med jobbtiderna Robert har. Starta eget har jag tänkt på i evigheter men har ingen riktig ide, och utan en riktig ide kommer man ju inte riktigt någonstans. Såatteja... Ungefär där är jag, dvs ingenstans och sjukt stressad.

 

 

 

Här kommer klagarn igen. Men vill ni ha en betydligt gladare, mer bildrik Evelina så får ni följa mig på instagram istället. (Phasi0n)

 

Men jag stör mig så otroligt mycket på allting nu så det är inte sant.

 

Den där jävla bowlingen är igång igen. Dvs träning en gång i veckan + en massa äckliga tävlingar var och varannan helg. Förra helgen var Robert borta hela helgen på bowlingläger i Vilhelmina, i fredags bowlade han och i söndags var det "kompistävling" från 10 till 3. Kommande helg är det tävling både lör och sön. 

 

Men jag då?! Det handlar inte om att jag ska få egentid, det handlar om att jag ska få tid att göra sånt jag inte hinner på vardagarna, det mest basala, som tvätta, städa ordentligt, försöka få någon jävla ordning här. Och plugga! Jag pluggar heltid 100% och har arbetsuppgifter som ska in varje vecka. Men såna här nöjen som bowling är mycket viktigare än att jag ska plugga så att jag kan få något jävla jobb när mammadagarna tar slut. Det finns inte ord att beskriva hur förbannat mycket jag avskyr bowlingen och hur mycket jag avskyr att ha en sambo som inte förstår ett dugg och som saknar NOLL initiativtagande. Det räcker gott och väl med dom äckliga jobbtiderna han har, han behöver inte vara borta mer. 

 

Såna där tidskrävande (dyra!) dumheter kan man hålla på med när Liv är äldre. När hon iallafall kan nöja sig lite själv och inte behöver någon som kutar efter henne hela tiden för att hon är precis överallt. Så jävla dumt och jag blir så jävla arg!

 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få människan att förstå någonting. Nej, fyfan.

 

En dotter som (fortfarande) matvägrar, en sambo som spelar dum,  jag ansvarar över tamejfan allting, ingen hjälp eller avlastning med någonting, alltså nej, det finns inte ord för hur jävla less jag är.

 

 

Tänk vad jävla underbart det vore om jag hade haft min kära mor i närheten, kunnat lämna av Liv hos henne i några timmar och bara få tokrensa och städa och få någon jävla ordning någon gång.

 

 

ÅÅH!

Jag är så förbannat uppstressad och jag förstår inte varför. Jag är hypad hela dagarna för att på kvällarna, så fort det blir mörkt, förvandlas till ett vrak och då måste jag skynda mig till sängen för där är jag trygg, gör jag inte det så kommer en trevlig panikångestattack och hälsar på. Sunt? Inte värst.

 

Det känns som, om det kommer att fortsätta såhär så kommer jag inte att kunna lita på mig själv och det är ju än mindre sunt.

 

 Det är väl lite allt möjligt, ensamhet, och en det ena med det andra, men till allra största del är det Liv, att hon inte äter. Från början tänkte jag att, ja men det är ju tänderna, sedan när tänderna kom så tänkte jag att det var en fas. Nu har jag inte riktigt några valmöjligheter kvar, förutom hemska sådana. Från början  i matvägringen så åt hon ju, om än lite, nu är det noll intresse för mat överhuvudtaget, inte ens majskrokar funkar längre och hon är otroligt trött om dagarna och jag, jag börjar ju självklart spekulera i om det skulle kunna ha något med hjärtat att göra genom att det är liknande symptom som förut.

 

Mitt mer resonabla jag tänker att hon är trött för att hon inte äter, och det är ju helt klart logiskt, men som hypokondriker och mamma så far alltid tankarna till det värsta. Robert viftar bort det och säger att det inte är möjligt, läkarna har sagt så och då är det så. Men då minns jag mig höra att läkarna sa att aortabågen var en aning mindre än den ska och ja, så var vi där igen. Det är ett evigt spekulerande från min sida och det är ju, som jag så väl vet sen förut, att det är ovissheten som är värst. Det kan möjligt handla om att Liv bara inte vill  äta, men så länge jag inget vet och ser att det blir värre ju längre tid som går, så tänker jag det värsta och det är förbannat jobbigt...