Liv hostar och snorar som aldrig förr men feberfri är hon och lika pigg och glad som vanligt. Tji fick jag för att jag halvt skröt på dagis i veckan om att Liv minsann aldrig har vart riktigt sjuk. Det fattar väl vem som helst att säger man så, så är det bara att bädda för sjukstuga.

 

Själv ligger jag och har huvudvärk, ont i hela kroppen, det bränner i halsen och bihålorna, snoret rinner och jag tycker förstås synd om mig själv (Jag förstår för i all världen inte hur Liv orkar busa på som vanligt när hon är typ tre gånger mer förkyld än vad jag är). Jag är värre än den "stereotypiska förkylda mannen". Det är mest synd om mig i hela världen, "kan inte duuu *input valfri jobbig sysselsättning*, jag kan inte ställa mig uuuupp" brukar det låta. Nog för att Robert mest bara skrattar åt mig, men ändå. Det hela bottnar väl i att jag i princip aldrig är sjuk, jag kan räkna på mina tio fingrar antalet gånger jag vart sjuk i mitt liv ( alla "magsjukeattacker" på högstadiet räknas inte, då det inte allt för sällan (ok, alltid) berodde på att jag var skolless), och typ hälften av alla sjukdomar har inträffat efter att Liv föddes. Har jag liksom gjort mitt nu när jag har fött barn? Det börjar med förkylningar, sedan kommer DET. Är det meningen att jag ska förfalla nu? Och försvinna från jordens yta? 

 

(Jag hoppas  ni förstår sarkasm, annars framställs jag nog som ett psykfall (vilket inte behöver vara osant just därför iofs.))

 

 

Nej, ett försök till att sova och bäva inför morgondagens morgonpromenad till dagis och hoppas på att dom mystiskt försvunna långkallingarna uppenbarar sig imorgonbitti. Det skulle vart trevligt. Jag har inget högre krav än så, bara långkallingar, tack, Amen.