Fy (på både gott och ont) vad varmt det var idag. Jag började dagen med att bege mig ut, det tar alltid sån jävla lång tid, jag förstår inte, lite mascara och sätta upp håret i en tofs sedan är jag liksom klar. Livs procedur är en aning mer komplicerad, stiga upp, amma, typ 10ggr, byta blöja, tvätta, ta på henne kläder och mata. Liks förbannat så är det ändå jag som tar mest tid.

 

Hur som helst jag tog mig ut, gick på affären, insåg att jag hade glömt kortet hemma, svär och mumlar för mig själv, går en långprommis med världens gnälligaste sötunge, kommer hem, ammar 10ggr till, matar, sätter mig i solen och placerar Liv i UV tältet, instagrammar en skrytbild om att jag gassar i solen och Liv busar i tältet, innan jag ens har tryckt på "skicka" så har Liv hunnit bli skitsur och skriker för kung och fosterland, jag går in, hon vägrar mat precis som alltid, vi går till sovrummet och jag ammar och ammar och ammar, pappa kommer hem och stör precis när Liv tänkte somna, självklart blir hon aspigg när pappa kommer hem, jag försöker få en övertrött Liv att sova, går icke, påpekar lite snällt (med en tendens till hitler mustasch) till pappan i huset att "jag oorkaar inteee! Ta hon dåååå!" Och går (springer) ut från sovrummet. Efter 30minuters skrik somnar hon, och vaknar efter 15 minuter. Ja och så fortsatte det tills kl 10 ungefär. En helt vanlig dag.

 

Det har vart såhär ett bra tag nu, hon är väldigt sällan nöjd och vägrar att sova på dagarna trots att hon är övertrött. Promenader suger, vara ute är astråkigt och är inte jag bärandes på henne så måste jag ligga högst 3cm ifrån henne och tokbusa, jag tror att hon är så jävla less på mig att hon inte vet vart hon ska ta vägen. För så fort folk är i närheten är hon ju världens goaste och gladaste. Hon är ju i värsta tonårstrotsen, allting suger, särskilt mamma, förutom när det gäller mat då.

 

 

Det känns mer än väl behövligt att Robert får semester nästa vecka. Då är det pappa hela dagen som gäller, så att jag kan få någonting gjort här hemma.