Ja, jag pysslar och pysslar. Jag busar med Liv och när hon sover pysslar jag som aldrig förr, ungefär så ser mina dagar ut. Men jag börjar faktiskt känna mig en aning mättad på allt pysslande nu.

Jag tycker för övrigt synd om Liv, vi går ju ut på promenader, men det är liksom det vi gör. Annars är vi bara hemma och leker, vi två. Stackarn får se sin slita mors nuna dygnet runt, hon måste ju få träffa nå folk annars kommer hon ju bli mer folkskygg än mor sin, om det ens är möjligt. 

 

Det är ju också en grej som är konstig. Jag var världens mest sociala tjej ända tills jag fyllde 13 och så hände väl någonting, vet dock ej vad, och så blev jag som jag är. Dvs otroligt socialt missanpassad. Skriva går bra då har jag ingen skam, men så fort jag ska öppna munnen bland folk jag inte känner så väl så tar det stopp. Det har väl förmodligen med självförtroendet att göra, hur som helst så är det sjukt störande. Och jag hoppas att Liv inte tar efter mig på den biten.