Ibland blir jag bara så galen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Liv vaknar, jag kliver upp med henne. Gör henne iordning för dagen, ger henne frukost och börjar laga mat som Liv ska ha till lunch, samtidigt som jag tjatar Robert ur sängen, vilket brukar ta minst 30 min (sällsynt som fan) och som mest 2 timmar. Så ser en vanlig jävla dag ut. Jämt! 

 

Till slut får jag upp Robert ur sängen och ber honom att åka och köpa spackel och slippapper så att jag kan få bli klar med Livs rum någon gång. Efter en jävla massa tjat gör han det, men då är tydligen bilen strömlös för att han glömde lamporna på igår. 

 

Ja, så då tänker han gå ut med Liv, skitbra ju, men det är jämt här jag blir så jävla irriterad.

"Men kan du leta åt kläder åt Liv då så jag kan gå" "men kan du göra det då? Jag är ju snäll och går på affären åt dig!" Eh.. För det första, så är det spackel och slippapper till LIVS rum, för det andra, när fan får jag hjälp med sånt? Och för det tredje vem fan behöver hjälp med en sån simpel sak? Och för det fjärde, jag står och lagar mat till Liv samtidigt som jag hänger upp tvätten som Robert aldrig hängde upp igår. Nej, jag tänker inte hämta några jävla kläder!

 

Samma visa varenda.jävla.gång. Som tex på kvällen, de gånger han faktiskt tar på henne pyjamasen "kan du hämta det, leta åt det, bla bla bla" 

 

Det jag blir mest irriterad på är att det verkar vara så förbannat jävla jobbigt att göra något. Och så är han tjurig för att han inte kan göra vad som helst när som helst på dygnet bara för att han har semester. Han får ju, trots det, göra nästan precis vad han vill för annars sitter han bara och tjurar hela kvällen. Jag vet inte vad jag ska göra för att få han att förstå, att har man skaffat en familj, så får man nog leva därefter.

 

Gaaah!