Vi har aldrig lämnat bort Liv, inte ens en timme. Det har liksom inte behövts och jag har inte känt behovet av det. Det sägs att jag är överbeskyddande, det är jag, det är lite som ett stående skämt att Liv kommer att vara den ungen på lekplatsen med hjälm, knäskydd och ryggplatta. Men det har väl sin grund i att Liv har vart såpass sjuk och att jag, inte än, riktigt fattat att hon är "en helt vanlig" unge nu... Och så kanske lite för att jag är överdriven hypokondriker.

 

Men särskilt nu känns det inte sådär jättelockande att lämna bort henne, när den enda maten hon får i sig i princip bara är via amning och så ratar hon ju flaskan totalt.

 

Gubben är på som fan att vi ska ha barnvakt och en hel del andra är på och påstår att "jag måste lära mig att lämna bort henne, annars kommer hon att bli mammig och blyg". Eh ja, men vilken 8 månaders är inte mammig? Särskilt när mamman erbjuder tuttar. Jag förstår inte hetsen med att "integrera och skapa ett socialt nätverk självständigt" när man inte ens kan stå på två ben.

 

Jag började dagis innan jag var ett, jag lärde mig gå på dagis, var en skitsocial unge. Nu toppar jag listan på dom mest asociala människor som finns.

 

Det har nog sällan med uppväxt att göra hur pass blyg och oblyg man är, visst det påverkar säkert, men i det stora hela så har det nog med personlighet att göra. Ja, tänk för att små barn faktiskt har personligheter.

 

Självklart ska fammo och faffa få vara barnvakt och självklart ska de som vill få lämna sina ungar när helst de vill, det är inte det det handlar om, utan att det är inte så lägligt att lämna Liv just nu och att folk ska sluta lägga sig i. Jag skaffar barnvakt när jag känn fört. :)