Livs första barnvakt. Det gick ju inte sådär jättebra, det gick bra från början, sedan skrek hon mest hela tiden och till slut fick fammo och faffa ringa på förstärkning vid 9 tiden. Alltså, minen när jag kom hem, ursäkta om jag låter skadeglad, men jag har aldrig någonsin sett ungen så lycklig och jag har nog aldrig känt mig så älskad någon gång, underbara skitunge! 

 

Men det var ju en aning överdrivet optimistiskt att tro att hon skulle klara en hel natt borta när hon för det första, är så mammig att knappt pappan i hushållet kan natta henne, och för det andra så var det ju faktiskt första gången vi någonsin lämnat bort henne.

 

Men jag fick ju några timmar hemifrån och middag med trevligt sällskap! Så mycket mer behövs faktiskt inte.