Det här med viktnedgången och "ett nytt liv" sket sig ju rätt så rejält måste jag tyvärr erkänna. Det gick bra några veckor, jag såg för fan till och med resultat. Men nej.

 

Jag har ju bara mig själv att skylla, men! Liv är en otroligt krävande bebis, vilket jag säkert har påpekat typ tusen gånger, men hon suger totalt musten ur mig om dagarna, med skrik och att jag måste leka apa pecis hela tiden för att hon ska vara något sånär nöjd, lägg till matvägran på det. Sedan kommer Robert hem och tar över på eftermiddagen då Liv (typiskt nog) är som nöjdast och då måste jag hinna städa, dammsuga, hänga upp tvätt, kasta in mer tvätt, laga mat, etc..

 

Jag har ingen tid att omsorgsfullt skriva in antalet kalorier jag har stoppat i mig, någon gång under dagen. Jag är så jävla trött på kvällarna, liks förbannat kan jag ju inte somna förrän 2-3 och Liv vaknar vid 7 tiden varje morgon. Vilket resulterar i att jag är så jävla trött om dagarna. 

 

Jag är så förbannat jävla less och trött på att precis allt ansvar ska hänga över mina axlar, jämt!

Så ja, tro fan det att jag tappar motivationen.

 

Och min kära sambo tycker ju inte att han ska behöva göra något när han jobbar, för att han är så trött, helst inte på helgen heller, man måste ju vila upp sig. Men att vara ute med båten och hålla på om kvällarna, det går bra det, för det gynnar ju liksom honom.

 

 

Jag tror det är dags att försöka skaffa mig ett jobb så att herren i huset, som tror att det är semester att vara hemma med barn, får vara pappaledig och kanske få sig en väl behövande jävla tankeställare. 

 

Åh, pissnisse kattdynga vad le jag är! 

 

 

Osammanhängande bittert inlägg. Men det skiter jag i! Det får för fan vara nog någon gång.