Det är fullt upp hela dagarna så jag hinner inte med mig riktigt känner jag. Det är inte jobbigt på så sätt att det är ansträngande så, men den ytterst minimala sömnen gör ju att allt blir så mycket mer jobbigt. Det är jobbigt när man är ensam hemma på dagarna och ska amma, sondmata och pumpa var tredje timme och sen att Lillan behagar att vara som grinigast på natten gör ju det hela lite mer jobbigt. Robert jobbar ju som han gör och måste ju sova på nätterna, iallafall när han jobbar förmiddag och det är helt förståeligt så att han inte kör av vägen eller något liknande.

Men det är påfrestande och sen den ständiga oron inför operationen och för hur Liv mår ligger ju alltid i tankarna. Hon har ju börjat att hosta så mycket och får såna attacker att hon hostar så hon spyr men det går inte riktigt ibland och så får hon i samband med det knappt luft så att hon inte kan andas. Fast hon verkar ju inte lida av det så långvarigt då hon är glad och nöjd efteråt, men mamma typ storgråter och är livrädd. 

Lite, eller snarare mycket tråkigt är det ju också att jag inte har någon här i närheten som man kan slinka iväg till och få lite avlastning hos.

Inte heller har vi hört något från Göteborg om när vi ska ner, halva månaden har gått och det vore ju trevligt att få veta lite i förväg iallafall..

Ja men dåså, nu har jag fått beklaga mig lite, nu är det bara att ta nya tag och jag och underbara, älskade lilla Liv planerar att vara vaken till åtminstone 2-3, men det gör nog ändå ingenting när allt kommer omkring, hon är ju så förbaskat underbar <3