Dec. 21, 2012

Jag tror min kropp och mitt psyke hade ställt in sig på att operationen skulle vara avklarad nu. Att jag liksom har gjort mitt allra yttersta utan att få ett sammanbrott, för det kommer ju bli bättre. Men nu sedan operationen inte blev av så har jag blivit mer och mer knäpp och jag försöker mitt allra bästa för att inte bryta ihop, men det känns fan nära nu. Jag grinar minst 3 gånger om dagen (bör tilläggas att jag vanligtvis grinar oerhört sällan), jag blir irriterad för minsta lilla sak, jag är konstant trött och orkeslös och jag tappar för tusan till och med hår, jag kan knappt prata och än mindre tänka. Är inte det tecken på stress så vet jag inte.

Särskilt idag, Liv har en jätte dålig dag, hon har spytt upp i princip all mat, skrikigt hela dagen och hostat så att man skulle inte bli förvånad om lungorna flög ut, och Robert jobbar idag och jag känner mig handfallen. Och så ska man försöka få ro att pumpa var tredje timme, jo tjena det har ju gått suveränt.

Men nog fan går det.. Frågan är ju bara hur länge.



Underbara du, jag älskar dig så det gör ont <3

Jag vet att Du klarar detta! Men jag förstår att det är jobbigt. Jag tycker att du är suveränt duktig och samtidigt förstår jag det när man ser lilla Liv. Man vill ju bara gosa med henne. Hoppas jag blir fisk så vi kan ses. Längtar så.Ni betyder allt. Kramar från mormor