Men he-rre-gud! Vart har jag vart det senaste året när det kommer till mig själv egentligen. Jag har tydligen inte kollat mig i spegeln. 

Jag satt och kollade igenom bilder tagna bara för ett år sedan och snacka om skillnad. Och ofta jag inte har insett det förrän nu? Men det är klart, Livs hjärtfel har verkligen tagit all min uppmärksamhet och jag har inte tänkt en endaste sekund på mig själv sedan rutinultraljudet i v18 då det upptäcktes. Det är väl inte förrän nu man så smått börjar återgå till sitt normala jag och fattar att jag i princip kan jämföras med jabba the hut.

Men det är väl tamejfan bara att börja om igen då, har jag gått ner 40kg förut så kan jag väl banne mig göra det igen och lägga till ytterligare kilon.

Och nu har jag skrivit det här, så nu kan jag ju inte gå och bli ännu fetare, det vore ju bara tragiskt.

Jag lägger in en "före" bild på mig själv så att jag kan motiveras ordentligt:
Nu jävlar!

Se på fan, Liv har gått upp 100g ändå. Det trodde jag verkligen inte så lite som hon ätit. Fast då har hon väl förstås inte ätit lite då. 

Jag var stensäker på att hon stod still. Nåja, nu kan jag väl lugna mig lite iallafall. Nog för att jag maniskt har försökt att få henne att äta typ hela tiden, men nu får hon banne mig bestämma alldeles själv och funkar inte det tills nästa vecka då får jag ta det då, men jäntan måste ju få bli hungrig själv och inte få en fet tutte i nyllet varje gång hon gnyr litegranna. Stackars barn.

 Nu blir det middag, tortellini från ICA basic och någon paprika pesto på burk. Lyx! 

Istället för att ha fröken bus i famnen/knäet typ dygnet runt, så som jag har haft dom sista veckorna då ingenting annat duger så har jag äntligen fått tummen ur arslet och beställt en bärsele för att förhindra att huset blir oigenomkomligt, jag känner redan nu att jag måste sopa en gångväg för allt rat i vägen. Ok, inte riktigt men nästan. Får det här fortsätta så kommer det på allvar bli så.

Fy tusan som den är efterlängtad! 

 

För som det har vart nu så kan jag bara lägga ner henne på tex babygymmet eller sätta henne i gungan i ca 10 minuter sen blir fröken missnöjd, det enda som duger är att sitta i knäet + att hon inte vill sova ens en timme på dagarna.  

Så ja, kära bärsele, du får gärna komma nu och inte om en vecka som det stod. 

Ja, det var väl det mest händelserika som har hänt idag, annars har Liv och jag bara myst, lekt och mest skrikit (den sista delen stod Liv för). Jag har inte ens gått ut i det fina väder som var idag för att jag inte ens har hunnit slänga in en tvätt så att jag har några kläder. 

Jag gnäller inte på Liv, man får anpassa sig efter sin bebis när dom är såhär små. Jag tycker bara att det är himla synd att hon inte får någon ro och så är jag irriterad på mig själv som inte har kommit på det här med bärselen tidigare.

Men nu så!

Jag har suttit och fört över bilder från mobilen (till 2 datorer då datorer har för vana att haverera så fort jag för över viktiga grejer), 1487 bilder hade jag visst, inte undra på att telefonen har dampat och tjatat om dåligt minne.

Så jag har kollat igenom alla bilder och tittade då naturligtvis förbi bilderna under operationstiden i Göteborg. Fy fan vilken klump jag fick i magen och alla känslor som jag hade då kom tillbaka och sitter fortfarande i. Jag är ju som så att jag vill helst inte se, inte höra och allra helst bara glömma. Det låter kanske jättefel men det är mitt sätt att bearbeta och andra sidan så bearbetar jag det ju inte utan jag skjuter det ju bara bakom mig, men ändå.

Dom har ju frågat, både när vi var i Göteborg och i Sundsvall om vi ville prata med någon kurator om det som hänt. Men vad ska jag säga? Hon har gått igenom en hjärtoperation, det är det hemskaste och värsta jag någonsin har vart med om, det går inte att sätta ord på känslorna och det är ingenting jag ens önskar att min värsta fiende skulle få gå igenom. Visst, jag är fortfarande skit orolig, lappen kan ju släppa och hela jävla proceduren måste göras om, men hon mår bra nu och det är så man får tänka. Det finns inte så mycket mer än så att säga, trots det så har man en massa känslor som det inte går att sätta ord på och så får det väl vara.  Så länge jag slipper se bilder och prata om det så funkar det för mig.

Vi får bara önska och hoppas att våran underbara fina tös får fortsätta att må bra och slippa flera resor ner till Göteborg. 

Jag har fortfarande inte landat än, det är fortfarande det här med maten, jag tycker att hon har börjat äta sämre igen eller så har hon bara blivit mer effektiv, vågen vi har lånat är värdelös, den skiftar från allt från 100-500g. Det blir vägning på tisdag igen och jag är rädd att den där förbannade sonden ska dit igen. Ja som sagt, jag har inte landat än och visar vågen att hon har gått upp som hon ska på tisdag då, då kan jag kanske slappna av lite, men tills dess så går jag lite på högvarv.

Så är det.

Älskade lillknott<3

Å herre min ge, ungefär så och mycket till. 

Liv fick bort respiratorn ikväll. Det såg bra ut först, sedan började det se himla andfått och jobbigt ut och värdena gick ned lite, så då fick hon en näsgrimma med syrgas, då blev värdena lite bättre så då gick vi upp hit till rummet. Jag ringde nyss och hörde hur det var med henne och jo det funkar, liite bättre än när vi gick men fortfarande jobbigt. Åh vad jag hoppas att hon piggnar på sig snart, 3:e dagen på IVA imorgon.. Hon verkar ha det rätt så jobbigt.

Jag vill ju bara att lilltrulsan ska må bra. 

Mycket mer än så finns det inte att säga, vi tar timmarna som dom kommer ungefär.

Det dumma är väl att precis när hon gjort operation på kvällen så lät personalen så lovande så och att hon skulle få vakna nästa dag osv och så blir det inte så, då känns det ju liksom som att något är fel. Ja, man gör inget annat än att tänker och märker ord och allt bara snurrar i  huvudet på en. 

Men det här klarar hon, våran underbara tjej <3