Liv hostar och snorar som aldrig förr men feberfri är hon och lika pigg och glad som vanligt. Tji fick jag för att jag halvt skröt på dagis i veckan om att Liv minsann aldrig har vart riktigt sjuk. Det fattar väl vem som helst att säger man så, så är det bara att bädda för sjukstuga.

 

Själv ligger jag och har huvudvärk, ont i hela kroppen, det bränner i halsen och bihålorna, snoret rinner och jag tycker förstås synd om mig själv (Jag förstår för i all världen inte hur Liv orkar busa på som vanligt när hon är typ tre gånger mer förkyld än vad jag är). Jag är värre än den "stereotypiska förkylda mannen". Det är mest synd om mig i hela världen, "kan inte duuu *input valfri jobbig sysselsättning*, jag kan inte ställa mig uuuupp" brukar det låta. Nog för att Robert mest bara skrattar åt mig, men ändå. Det hela bottnar väl i att jag i princip aldrig är sjuk, jag kan räkna på mina tio fingrar antalet gånger jag vart sjuk i mitt liv ( alla "magsjukeattacker" på högstadiet räknas inte, då det inte allt för sällan (ok, alltid) berodde på att jag var skolless), och typ hälften av alla sjukdomar har inträffat efter att Liv föddes. Har jag liksom gjort mitt nu när jag har fött barn? Det börjar med förkylningar, sedan kommer DET. Är det meningen att jag ska förfalla nu? Och försvinna från jordens yta? 

 

(Jag hoppas  ni förstår sarkasm, annars framställs jag nog som ett psykfall (vilket inte behöver vara osant just därför iofs.))

 

 

Nej, ett försök till att sova och bäva inför morgondagens morgonpromenad till dagis och hoppas på att dom mystiskt försvunna långkallingarna uppenbarar sig imorgonbitti. Det skulle vart trevligt. Jag har inget högre krav än så, bara långkallingar, tack, Amen.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ringt och ringt och ringt och ringt, överallt. "Vi behöver ingen just nu, men vi hör av oss om vi skulle behöva". Jag skulle dock ev. få inskolning i köket på Gunillagården inför framtiden så ja där finns ju en möjlighet. 

 

Självklart kan jag timvicka lite varstans under en tid, absolut. Men det känns ju inte som min framtidsdröm direkt och så känns Junsele en aning begränsat för de yrken jag vill hålla på med och att starta eget här, jag vet inte. Det måste ju gå runt och helst av allt gå plus, annars kan man ju lika gärna strunta i det. Jag har drömmar, hela tiden kommer jag på nya ideer men kruxet är ju att det är svårt att genomföra på en sån liten ort med så litet kundutbud. 

 

Jag vill inte lämna Junsele, främst för Livs del. Det dagis hon går på nu skulle jag aldrig slita ifrån henne, bättre och underbarare dagis finns inte. Men jag vill liksom inte heller nöja mig. Jag vill inte timvikariera på flera ställen i flera år för att till slut få en fast tjänst när jag är 33, för att jobba, resten av mitt liv, med något jag inte alls har intresse av. 

 

 

Jag har kollat runt på utbildningar och faktiskt hittat en som jag verkligen, verkligen, verkligen vill gå, något jag kan få nytta av och faktiskt göra något eget utav. Men det är ju lönlöst, oavsett om det är distans eller inte så är det oftast träffar var tredje vecka eller liknande vilket inte alls fungerar när Robert jobbar som han gör. 

 

Fan.

 

Varför är det jag som ska nöja mig.

 

 

 

Jag tog mig till arbetsförmedlingen idag, eller ja, det är en telefon på forum som man lyfter på och hamnar i kö. Sedan får man prata med en som trycker ut en nummerlapp och så får man vänta på att bli insläppt i ett rum. Efter 15 minuter öppnas dörren och så går man in till en dator, bredvid datorn finns en skärm och på den skärmen visades en äldre man, som jag då skulle videochatta med. Det hela kändes bara så jävla awkward så jag vet inte vad. Ska jag titta in i kameran, på skärmen, upp i taket, hur mycket kan han se egentligen. Som sagt, otroligt obehagligt och jävligt opersonligt, kan dom inte bara ha en handläggare där uppe, jag menar, dom gör ju ingen nytta i Sollefteå så då kan en ju lika gärna sitta i Junsele.

 

Hur som helst så hade jag ju ingen giltig legitimation så det var ju bara att lommet dra sig hemmåt igen. 

 

Så, nu kan jag inte skriva in mig på arbetsförmedlingen för jag har inget id, det gick ut för 3 år sedan. Jag måste säga att det har gått riktigt bra att använda mitt gamla id-kort (med en bild tagen då jag var 16 år), jag har kunnat hämta ut paket, gå på systemet, köpa snus och komma in på krogen utan någon som helst påpekning.

 

Meen det gick ju i stöpet när det är myndigheter och grejer, som verkar kolla lite onödigt ordentligt enligt mitt tycke.

 

 

Så det är väl bara att vänta på nästa löning och åka ner till stan och förnya id-kortet. Tills dess får jag ringa runt och knacka dörr, tvivlar ju dock på att arbetsförmdlingen kan hjälpa mig med något öht. Men ja, en identifikation något slag kan ju vara bra att ha.

 

 

 

 

Ett år som med all säkerhet bara har svischat förbi, som en hastig vindpust, bara sådär. Ett alldeles underbart år, det året Liv gick igenom sin hjärtoperation och blev frisk, det året hon lärde sig krypa för att sedan lära sig gå och till slut nästan springa fram, det året hon lärde sig säga några ord och faktiskt förstå innebörden, det året hon, för mig, blev en människa, med humör, humor, känslor och rätt så starka åsikter, även om dom åsikterna för det mesta innefattar att hon mycket hellre knaprar ostbågar än morötter.

 

Ett otroligt känslofyllt år på både gott och ont.

 

Om jag bara ser till mig själv (det lilla "själv" man har med en 1åring hemma och en sambo som jobbar ca 375 timmar i veckan) så har har jag nog mest bara flutit med strömmen, det är väl så det är med småbarn hemma, man är så upp i sitt barn att man stundom tappar bort sig själv och struntar i sig själv fullständigt, och det är väl inte så nyttigt det heller, det gäller väl att hitta den där jävla balansen, men så är ju inte jag, jag går alltid helt och fullt in i det jag gör och så får resten kvitta.

 

Det är det här året som kommer bli tufft och intensivt då jag måste jobba med mig själv en hel del för att kunna ta mig dit jag vill. 

 

Jag har iallafall filurat på några nyårslöften för första gången i mitt liv. Även om det är en tradition att bryta dem så är det nog nyttigt att skriva upp dom på en fet jävla lapp på kylskåpet, så att den kan hånskratta åt en och skrika glåpord när man öppnar kylskåpet för att tröstäta varje gång man inser att man inte ens har åstadkommit att hålla ett enda litet löfte.

 

* SLUTA SNUSA FÖR I HELVETE! - cancerframkallande, "storsnusare löper 60% större chans att drabbas av fetma"(jag är ju redan där, men det kan ju liksom inte skada att sluta), större risk att dö i hjärt och kärlsjukdomar, 23 760 kr OM ÅRET lägger jag på skiten! - Dvs, det finns inte en jävla anledning att fortsätta. Kan Robert så kan jag.

 

* Sluta vara så jävla rädd för vad folk ska tycka och tänka om jag öppnar käften, dom lär ju ska tycka att jag är mer  

störd som bara sitter där tyst i ett hörn och ser elak ut.

 

* Och den klassiska "bli mer hälsosam", men den här gången utan fokus på  kalorier och att gå ner i vikt, alltså bara fokus på att äta bra, röra på mig och må bra, med all säkerhet lär ju några kilon försvinna på det. Om inte så lär jag ju må bra.

 

* Som en fortsättning på andra löftet - Att göra och säga det jag tänker på, att det fortsätter längre än tanken. Som sagt, sluta att vara så jävla feg. Jag har, så vitt jag vet bara ett liv, det känns sjukt onödigt att gå runt och vara tyst och försiktig och aldrig våga satsa, bara för att. Vad är det värsta som kan hända?

 

* Sluta läsa bloggar och debatter hela.jävla.nätterna och för en gångs skull lägga mig i tid så att jag har ork att ta itu med dom övriga löftena på dagarna.

 

 

God fortsättning på det nya året!