Jag ska klä ut mig på lördag och har fixat hela kitet, vampyrtänder, röda linser, hög hatt, spetshandskar, käpp, blod, you name it. För första gången ever ska jag klä ut mig och jag är så överdrivet exalterad att det är på snudd till galenskap.

 

Nej, det händer inte så mycket i mitt liv.

 

Jag är som barnen natten före jul, jag kan inte sova och jag längtar ihjäl mig.

 

Åter igen, nej, det händer inte så mycket i mitt liv. Och ja det är på snudden till galenskap.

 

 

Jag skrattar när jag tänker tillbaka på tiden i Sundsvall och inser vilken jävla kontrast det är till det liv jag lever nu. När jag hasade in i mormors lägenhet kl 3-4 på nätterna varje helg (och en hel del vardagar) och försökte vara så tyst som möjligt men ändå lyckades väcka henne, eller dom gångerna jag aldrig kom hem och mormor låg vaken, orolig, men inte ville ringa för hon ville inte störa, åh, stackars mormor! Alla turer till Eskilstuna och Emma, någon random tur till Stockholm och Gävle. Att vara fri, bara ha sig själv att tänka på, det är en svårslagen känsla och jag saknar det, det är klart jag saknar det. Men jag är glad att jag har gjort precis allt jag har gjort och det finns nog ingenting jag ångrar. 

 

Med det sagt så har jag fött ett barn som jag älskar högst i världen och det, om något, är en oslagbar, obeskrivlig känsla! Visst kan jag sakna tiden som varit, men det går inte att jämföra med Liv på något plan, utan den tiden är just till, för att lite smått saknas emellanåt.