Jag är så förbannat uppstressad och jag förstår inte varför. Jag är hypad hela dagarna för att på kvällarna, så fort det blir mörkt, förvandlas till ett vrak och då måste jag skynda mig till sängen för där är jag trygg, gör jag inte det så kommer en trevlig panikångestattack och hälsar på. Sunt? Inte värst.

 

Det känns som, om det kommer att fortsätta såhär så kommer jag inte att kunna lita på mig själv och det är ju än mindre sunt.

 

 Det är väl lite allt möjligt, ensamhet, och en det ena med det andra, men till allra största del är det Liv, att hon inte äter. Från början tänkte jag att, ja men det är ju tänderna, sedan när tänderna kom så tänkte jag att det var en fas. Nu har jag inte riktigt några valmöjligheter kvar, förutom hemska sådana. Från början  i matvägringen så åt hon ju, om än lite, nu är det noll intresse för mat överhuvudtaget, inte ens majskrokar funkar längre och hon är otroligt trött om dagarna och jag, jag börjar ju självklart spekulera i om det skulle kunna ha något med hjärtat att göra genom att det är liknande symptom som förut.

 

Mitt mer resonabla jag tänker att hon är trött för att hon inte äter, och det är ju helt klart logiskt, men som hypokondriker och mamma så far alltid tankarna till det värsta. Robert viftar bort det och säger att det inte är möjligt, läkarna har sagt så och då är det så. Men då minns jag mig höra att läkarna sa att aortabågen var en aning mindre än den ska och ja, så var vi där igen. Det är ett evigt spekulerande från min sida och det är ju, som jag så väl vet sen förut, att det är ovissheten som är värst. Det kan möjligt handla om att Liv bara inte vill  äta, men så länge jag inget vet och ser att det blir värre ju längre tid som går, så tänker jag det värsta och det är förbannat jobbigt...