Jag är så förbannat uppstressad och jag förstår inte varför. Jag är hypad hela dagarna för att på kvällarna, så fort det blir mörkt, förvandlas till ett vrak och då måste jag skynda mig till sängen för där är jag trygg, gör jag inte det så kommer en trevlig panikångestattack och hälsar på. Sunt? Inte värst.

 

Det känns som, om det kommer att fortsätta såhär så kommer jag inte att kunna lita på mig själv och det är ju än mindre sunt.

 

 Det är väl lite allt möjligt, ensamhet, och en det ena med det andra, men till allra största del är det Liv, att hon inte äter. Från början tänkte jag att, ja men det är ju tänderna, sedan när tänderna kom så tänkte jag att det var en fas. Nu har jag inte riktigt några valmöjligheter kvar, förutom hemska sådana. Från början  i matvägringen så åt hon ju, om än lite, nu är det noll intresse för mat överhuvudtaget, inte ens majskrokar funkar längre och hon är otroligt trött om dagarna och jag, jag börjar ju självklart spekulera i om det skulle kunna ha något med hjärtat att göra genom att det är liknande symptom som förut.

 

Mitt mer resonabla jag tänker att hon är trött för att hon inte äter, och det är ju helt klart logiskt, men som hypokondriker och mamma så far alltid tankarna till det värsta. Robert viftar bort det och säger att det inte är möjligt, läkarna har sagt så och då är det så. Men då minns jag mig höra att läkarna sa att aortabågen var en aning mindre än den ska och ja, så var vi där igen. Det är ett evigt spekulerande från min sida och det är ju, som jag så väl vet sen förut, att det är ovissheten som är värst. Det kan möjligt handla om att Liv bara inte vill  äta, men så länge jag inget vet och ser att det blir värre ju längre tid som går, så tänker jag det värsta och det är förbannat jobbigt...

 

 

 

Jag och Liv har precis kommit hem från en 5 dagars mini semester hos mamma. Sjukt mysigt men otroligt jobbigt, just för att Liv är så otroligt mammig, och då menar jag mammig. Min mamma kan inte ens ta upp henne utan att hon gallskriker som en dåre. Så vad jag trodde skulle bli en semester blev istället fullt upp, mer än vanligt då Liv i princip skulle sitta fastklistrad på mig dygnet runt, hur som haver så var det ändå jävligt skönt att komma hemifrån en sväng och hem till min kära mor. Och syster.

 

 

Lite (mycket) mindre kul att man kommer hem till ett hem som inte blivit städat på en vecka och med disk ifrån när jag for. Vad ska man med karlar till? Irritera sig på? 

 

 

 

Den här bloggen har verkligen blivit en gnäll-oas. Min gnäll-oas, och de relativt få stackare som orkar läsa sig igenom. 

 

Det är ju inte så att jag dygnet runt går runt och är bitter och jävlig, men det är förbannat skönt att skriva av sig när det är som jävligast och så kan jag gå vidare sedan. Jag skriver ju inte för er, jag skriver för mig. Sedan att det är öppet för allmänheten att läsa gör mig ingenting, jag gillar att läsa om gnäll och det gör ju tydligen andra med.

 

Det här är dock inget gnäll-inlägg.

 

 

Jag var till sjukhuset med Liv idag. Det gick skitbra med maten efter att jag slutade amma och en månad framåt, sedan helt plötsligt så började hon äta mindre och mindre och till slut så drack hon bara välling, vilket hon fortfarande gör. Hon totalvägrar mat, all mat! Till och med fruktsmoothisar som hon älskade ett tag. 

 

Hon tar en tugga, tuggar lite och sedan spottar hon ut. Jag har till och med försökt "svälta" hon, ett halvt dygn gick hon utan mat tills jag gav upp och gav henne välling. Och det lite sjuka är ju att hon inte alls var på dåligt humör eller trött, så som hungriga barn brukar vara. Hon går utan problem, utan välling i 6-7 timmar också.

 

Läkaren satt mest förundrad, då Liv varken har ont, ser ut att må dåligt, eller är trött, hon utvecklas som hon ska och ja, det finns inget synligt fel. 

 

Men vi ska iallafall tillbaka om två veckor och stanna i 3 dagar, för att dom ska få se hur hon beter sig kring mattider och träffa logopeder, dietister m.m Det skulle ju kunna vara något med hals/svalg/mage/vad vet jag, då hon ofta kväljs av den lilla maten hon får i sig, så länge den inte är flytande.

 

Jag hoppas bara att det inte är någonting jävligt! Först hjärtfel, sedan allergier. Jag tycker att det borde få vara nog nu.