Här kommer klagarn igen. Men vill ni ha en betydligt gladare, mer bildrik Evelina så får ni följa mig på instagram istället. (Phasi0n)

 

Men jag stör mig så otroligt mycket på allting nu så det är inte sant.

 

Den där jävla bowlingen är igång igen. Dvs träning en gång i veckan + en massa äckliga tävlingar var och varannan helg. Förra helgen var Robert borta hela helgen på bowlingläger i Vilhelmina, i fredags bowlade han och i söndags var det "kompistävling" från 10 till 3. Kommande helg är det tävling både lör och sön. 

 

Men jag då?! Det handlar inte om att jag ska få egentid, det handlar om att jag ska få tid att göra sånt jag inte hinner på vardagarna, det mest basala, som tvätta, städa ordentligt, försöka få någon jävla ordning här. Och plugga! Jag pluggar heltid 100% och har arbetsuppgifter som ska in varje vecka. Men såna här nöjen som bowling är mycket viktigare än att jag ska plugga så att jag kan få något jävla jobb när mammadagarna tar slut. Det finns inte ord att beskriva hur förbannat mycket jag avskyr bowlingen och hur mycket jag avskyr att ha en sambo som inte förstår ett dugg och som saknar NOLL initiativtagande. Det räcker gott och väl med dom äckliga jobbtiderna han har, han behöver inte vara borta mer. 

 

Såna där tidskrävande (dyra!) dumheter kan man hålla på med när Liv är äldre. När hon iallafall kan nöja sig lite själv och inte behöver någon som kutar efter henne hela tiden för att hon är precis överallt. Så jävla dumt och jag blir så jävla arg!

 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få människan att förstå någonting. Nej, fyfan.

 

En dotter som (fortfarande) matvägrar, en sambo som spelar dum,  jag ansvarar över tamejfan allting, ingen hjälp eller avlastning med någonting, alltså nej, det finns inte ord för hur jävla less jag är.

 

 

Tänk vad jävla underbart det vore om jag hade haft min kära mor i närheten, kunnat lämna av Liv hos henne i några timmar och bara få tokrensa och städa och få någon jävla ordning någon gång.

 

 

ÅÅH!