Fy (på både gott och ont) vad varmt det var idag. Jag började dagen med att bege mig ut, det tar alltid sån jävla lång tid, jag förstår inte, lite mascara och sätta upp håret i en tofs sedan är jag liksom klar. Livs procedur är en aning mer komplicerad, stiga upp, amma, typ 10ggr, byta blöja, tvätta, ta på henne kläder och mata. Liks förbannat så är det ändå jag som tar mest tid.

 

Hur som helst jag tog mig ut, gick på affären, insåg att jag hade glömt kortet hemma, svär och mumlar för mig själv, går en långprommis med världens gnälligaste sötunge, kommer hem, ammar 10ggr till, matar, sätter mig i solen och placerar Liv i UV tältet, instagrammar en skrytbild om att jag gassar i solen och Liv busar i tältet, innan jag ens har tryckt på "skicka" så har Liv hunnit bli skitsur och skriker för kung och fosterland, jag går in, hon vägrar mat precis som alltid, vi går till sovrummet och jag ammar och ammar och ammar, pappa kommer hem och stör precis när Liv tänkte somna, självklart blir hon aspigg när pappa kommer hem, jag försöker få en övertrött Liv att sova, går icke, påpekar lite snällt (med en tendens till hitler mustasch) till pappan i huset att "jag oorkaar inteee! Ta hon dåååå!" Och går (springer) ut från sovrummet. Efter 30minuters skrik somnar hon, och vaknar efter 15 minuter. Ja och så fortsatte det tills kl 10 ungefär. En helt vanlig dag.

 

Det har vart såhär ett bra tag nu, hon är väldigt sällan nöjd och vägrar att sova på dagarna trots att hon är övertrött. Promenader suger, vara ute är astråkigt och är inte jag bärandes på henne så måste jag ligga högst 3cm ifrån henne och tokbusa, jag tror att hon är så jävla less på mig att hon inte vet vart hon ska ta vägen. För så fort folk är i närheten är hon ju världens goaste och gladaste. Hon är ju i värsta tonårstrotsen, allting suger, särskilt mamma, förutom när det gäller mat då.

 

 

Det känns mer än väl behövligt att Robert får semester nästa vecka. Då är det pappa hela dagen som gäller, så att jag kan få någonting gjort här hemma.

 

 

 

 

 

 

Det gick bra med maten och Liv där ett tag. 3 mål mat åt hon som mest Och nu, nu ammar hon i princip bara, någon sked här och där slinker i men annars i stort sett bara amning.

 

Jag hade en föreställning om att jag bara skulle amma i 6 månader, dels för att det var en jobbig start med pupmning och sondmatning var 3 timme i några månader och dels för att Liv är otroligt besvärlig vid tutten och nu ännu mer i och med tänderna så bits hon och drar och nej, det är ju faktiskt inte så jävla skönt.

 

Hade det inte vart för att hon inte går upp i vikt så hade hon väl fått fortsätta riva, bitas och suga, men nu är det ju inte så, hon står ganska så still på viktfronten, och det här med att mjölken blir fetare eftersom verkar ju inte funka för mig. Och så hade det faktiskt fått vara jävligt skönt om Robert kunde natta fröken och att jag kunde få sova en hel jävla natt.

 

Robert påbörjar sin semester nästa vecka och då har jag planerat att abrupt sluta amma, jag orkar faktiskt inte mer. Och då är det ju perfekt läge att sluta genom att Robert kan ta hand om Liv vid nattning och uppstigning, för känner jag mig själv rätt så kommer jag med all säkerhet stoppa in tutten i mun på na, så att hon blir tyst, och så kommer hon att amma tills hon blir 18.. Typ.

 

Och det här med mat, välling och gröt vägringen ja, logiskt sett så lär ju fröken äta när hon blir hungrig och eftersom att mjölken inte serveras så finns det ju inte så mycket att välja på förutom mat och välling. Svälter, det gör hon nog inte.

 

Det lär ju bli några skrikiga nätter och dagar, men vad skönt det ska bli att få slippa bråket vid amning ändå. Jag längtar nästan litegrann,  eller ganska mycket faktiskt.

Jag, Evelina och syster kom på den briljanta iden att vi skulle gå ut igår. Det var tänkt att bli ett eller två vinglas, men det blev snarare lite rom och cola och x antal vodka redbull. Jag tänkte lite som så att om jag nu ska ut så kan jag väl lika gärna gå ut, på riktigt.

 

Det var jävligt jobbigt från början att gå ifrån Liv, det är ju liksom första gången på 8 månader. Det hela gjorde det ju inte bättrre att hon gallskrek när jag gick hemifrån. Men efter ett tag så släppte det och fy fan vad kul det var! Jag behövde det verkligen. 

 

Idag mår jag dock som jag förtjänar, det var inget vidare att bli väckt imorse och sätta sig i bilen påväg till Övik. Det var tänkt att vi skulle storhandla men både Robert och jag var dötrötta så det blev bara barnens hus och sen hem igen.

 

Och nu, nu ska jag fan gå och lägga mig.

Alltså. Det var 3 dagar sedan jag tvär ändrade kost och motion, det har knappast hänt något på vågen, men fy fan vad jag mår bra! Jag har mycker mer ork, mycket mer energi och framför allt, jag är ingen bitterfitta, jag är mest bara jävligt glad och fan vad skönt det är! Det på bara 3 dagar, bara det är ju liksom värt det.

 

Runt milen har jag promenerat idag, alldeles perfekt promenad väder, mulet och lite blåsigt. Värre var det väl på förmiddagen när det spöregnade i princip hela vägen, men det var faktiskt ganska härligt det med. Jag försökte mig på att aerobicsa till en video på tvn, men fan så löjlig jag kände mig, som en fet boll som studsade runt, likt dom här youtube videorna där riktigt tjocka människor dansar och hoppar. Nej, det här med promenader och lågt kalori intag är det som får duga, for now.

 

Liv har för övrigt inte en tand påväg utan två! Hon har det lite kämpigt just nu och totalvägrar mat, men det är ju tur att hon fortfarande ammar då, så att hon får i sig någonting, lite drygt är det att sitta och amma hela dagarna när jag egentligen är helt beredd på att sluta. Nåja, den dagen kommer väl den med.

 

 

 

Liv håller på att få sin första tand! Ett litet, litet riskorn som håller på att böka sig upp. Det kan ju förklara den dåliga aptiten och extra mammigheten hon haft de senaste dagarna. Men åh så gulligt det är och åh så mycket gulligare det kommer bli när den har grott klart! Jag skrek i extas när Robert kom in genom dörren "hon har fått en tand, hon har fått en tand!"

 

Ja.. tydligen så hyser jag en aning överdriven fascination över tänder.

 

Annars då? Jag tog mig upp för skidbacken idag med, men dra åt helvete vad varmt det var, solen stekte och jag hade jackan på mig. Varför tog jag inte av mig jackan då? Nej se, jag vill göra samhället en tjänst att slippa se mina tjocka flabbarmar. Därför. Men jag kom upp ändå, med ganska så kraftig vätskebrist och en aning yrsel.

 

Sedan så blev vi bjudna på middag hos svärföräldrarna, jag tänkte promenera dit men kom bara till OK sedan började det åska och spöregna så det var bara att hoppa in i bilen det.

 

Nu ska jag sova och försöka ta mig upp tidigt imorgon för en tur upp till backen, så att jag slipper den värsta hettan.

 

Det blir mest tankeinlägg här på bloggen numera. Bilderna hamnar oftast på instagram då det är mycket lättare.

hur som haver, igår fyllde jag år. 22 närmare bestämt.. Eller 24, det är inte så jäkla noga. Svärisarna kom och grattade och på söndag kommer far och syster och hälsar på. Mor min var ju här på dopet så jag blev grattad i samband med det, det är ju som lite långt att åka från Sundsvall.

 

Jag har för övrigt börjat ta itu med mig själv, på riktigt den här gången och jag är faktiskt sjukt peppad! Det var längesedan jag var det. Jag har mest vart ute och gått hela dagen, det är ju så jag får börja och sedan, ju mer ork jag får, desto hårdare träningspass kommer det bli.

 

Jag fyller tydligen år idag. Jag vet inte hur många gånger jag har behövt blivit påmind om att jag faktiskt gör det. Det slog mig inte ens en tanke att jag fyller år när jag vaknade. Utan det slog mig när jag kollade på telefonen och hade ovanligt många sms för att vara asociala jag. 

 

Är det för att jag börjar bli gammal? Glömmer man automatiskt bort sin födelsedag då? Eller är det bara jag?

 

 

Jag tog mig äntligen mod till att kolla på dopbilderna. Å he-rre-guud! Jag dog, och inte lite heller! Missförstå mig inte, klart som fan att jag vet att jag är tjock, inte ett uns tvivel om saken, men inte SÅDÄR tjock. Herregud och fan och allt möjligt, det är ju helt sjukt vad hjärnan kan luras! Jag hör ju liksom snart till den kategorin som behöver lyftkran för att resa sig upp. Nu vill jag bara gräva ett hål, bosätta mig där och svälta halvt till döds och sen krypa fram igen. Typ. 

 

Jag tänkte att kanske en dietist vore någonting, men nej, jag har gått hos så många dietister och läst på om mat så att jag kan bli en dietist själv snart. Om jag nu vet allt som är nyttigt och inte nyttigt, varför gör jag det då inte? Förmodligen för att jag är dum i huvudet och har total avsaknad av självdiciplin.

 

Jag har nog testat alla dieter i världen, men de enda dieter som funkar på mig är vin dieten, dvs vin till frukost lunch och middag, och bulimi. Och det känns ju lite som att jag har växt ifrån det levernet, faktiskt.

 

Det dummaste jag gör är väl att jag äter i princip en gång om dagen, dvs att jag sätter mig själv i svältläge och när jag väl äter så absorberar kroppen allting. Istället för som jag borde göra, äta fem gånger om dagen men väldigt lite. men vem fan har tid att äta 5 gånger om dagen? Jag har knappt tid att äta en.

 

Men jag får väl helt enkelt ta mig tid då, innan vi måste beställa en lyftkran. Dom är ju faktiskt ganska dyr...

 

Det blev en tur in på akuten i natt för min del. Jag kände ett otroligt tryck mot bröstet och fick väldigt svårt att andas, så vi for in. I bilen blev det värre, hjärtat hoppade hejvilt och rusade och jagfick andnöd, höll på att svimma och trodde på allvar att jag skulle dö. Efter ekg blodtryck och en massa prover så är det ingenting fel. Panikångest är det tydligen. Det är väl efter allt som har hänt med Liv att kroppen liksom reagerar efteråt, nu när allting är lungt. Riktigt obehagligt var det iallafall.

 

Och jag mår fortfarande konstigt till och från och får svårt att andas Och är liksom någon annanstans. Det är ju konstigt att det fortsätter, men man reagerar väl olika.

 

Och lite konstigt känns det väl också att Robert är iväg på bowlingträning i 3 timmar, när jag mår som jag gör. Men det är ju bowlingen, prio ett. Dyngkas.

 

Jag har haft en bakdag idag. Eller ja, bakdag och bakdag, jag hann med att baka bullar och chokladbollar, sedan for Robert och bowlade och jag satt och försökte få Liv att somna i 3 timmar. Och nu, nu är jag så jävla trött och le  så jag går och lägger mig i stället. 

 

Tänkte ju att jag skulle svänga ihop några tårtor, kakor och en till chokladbollssmet, men det får väl bli imorgon det då, tillsammans med en tur till stan, storstädning och tvättning. Yey, inte stressigt alls. 

 

 

 

 

Idag har jag inte gjort så värst mycket, det enda jag kan komma på var att jag tog en promenad med Hardy & Evelina, ja och så Liv såklart. Dagarna går så förbaskat fort och jag får ingenting gjort.

 

 

 

 Åh, jag har funderat så länge på att damma av systemkameran och börja fota lite. Lite trist att det nästan bara finns mobil och instagram bilder på Liv. Jag måste skärpa mig, men det är så omständigt, jag sitter aldrig vid datorn, jag sitter ju bara med grodan (ipaden) jämt. Och så är den så stor och bökig att ta med jämt, hade velat haft en liten systemkamera, det finns ju faktiskt några bra sådana. 

Fy så skönt väder det var ute igår. Jag tror jag var ute på promenader i  sammanlagt 4 timmar. Dom 2,5 sista med Evelina och Hardy. Hur mys som helst! 

 

Prästen ringde idag och undrade om han kunde komma förbi och prata på eftermiddagen, jaha. Här såg ut som en soptipp så jag har tokstädat hela morgonen. Lite framförhållning hade ju vart trevligt, nåja, det blev ju städat iallafall.

 

Kl 14 ska jag till VC med Liv och hoppas på att hon har börjat tjocka på sig lite. Hon har stått still i över en månad nu, men vi har börjat komma igång lite mer med maten nu. Innan helgen åt hon kanske en halv matburk per dag, nu äter hon iallafall 2,5 och ammar efter varje mål, det borde ju göra susen tycker man. Mer får jag inte i hon. Men hon ser då inte undernärd ut för fem öre, lillknubbisen <3

 

 

 

 

 

Jag sitter och är lite irriterad på mig själv. Jag har så att jag kan sticka, virka, måla och pyssla med allt möjligt, men jag har verkligen noll inspiration. Ingen ork har jag heller för den delen, jag blir så otroligt trött vid 9 tiden vilket är tiden då Liv brukar somna och det är ju lite dumt kan jag tycka, eftersom att det är den enda tiden jag skulle kunna hålla på med sånt. Fröken behagar ju sova max 1 timme sammanlagt på dagen, men så är det ju, ju större hon blir desto mindre behöver hon ju sova.

 

Jag förstår bara inte hur jag ska hinna baka allting till dopet då Robert jobbar eftermiddag, han åker iväg runt 12-tiden på dagen och kommer hem mitt i natten, och jag som totalt tappar all energi efter att Liv har somnat. Äsch, det ordnar sig, det blir väl sista minuten som vanligt, men det brukar bli bäst då. Jag har för övrigt inga kläder till dopet heller, så det blir till att åka till stan på fredag och akut handla något. 

 

 

 

Jag vek ihop en liten förvaringslåda av papperet jag beställde. Himla kul att hålla på med papper! Så nu lär jag ju ha dille på det ett tag.

Robert har haft Liv hela dagen, dom har vart ute på promenad, busat och ätit tillsammans. Jag har inte fått gjort någonting. Jag är lite smått i chock känner jag. Jag har inte haft så här mycket egentid (eller egentid över huvud taget) på 7 månader.

 

Men jaag vill ocksåå! Hojtade jag när han skulle göra henne iordning för natten. Det är ju tur att han inte kan amma, då skulle jag nog hamna i apatisk shock och aldrig ta mig ur. Nu vill jag helst att hon vaknar, bara litegrann, så jag får gosa liite iallafall.

 

Men alltså, fan så skönt det var! Fler såna här dagar tack.

 

Men inte för många..

 

 

 

Jag och Liv började dagen med att städa upp lite på altanen, ta bort gamla blommor och tvätta alla kuddar. Ja dom har vart ute hela vintern. Nej jag har inte orkat plocka bort allt förrän nu. Sedan bakade vi chokladbollar, jag har kastat in en massa tvätt. Så mycket mer än så har det inte blivit gjort.

 

Vi åkte till Sundsvall igår för en rutinkontroll på Livs hjärta. Allting såg ut precis som det ska så det är bara bra! Det känns som att den där gnagande oron inte har funnits på ett tag och det är otroligt skönt. Nu är jag bara normalt orolig, så som en förstagångs förälder brukar vara. Okej då, lite mer. Men det ligger i min natur.