Och så kom kvällen och jag känner mig helt hopplös igen. Jag tror att det är mörkret, för så fort mörkret smyger sig på så blir jag totalt handlingsförlamad. Det är kanske därför jag inte får något gjort på vintern. Jag älskar sommrarna, inte för att det är varmt utan för att det är ljust nästan dygnet runt. Jag sover så bra när det är ljust Och jag mår så bra.

 

Nu när Liv är frisk så har jag haft tid att återgå till mitt konstiga jag, dvs överdriven hypokondri och överanalysering på precis allting. Igår var jag stensäker på att jag hade lungödem, för att det bubblade lite konstigt i lungan..

 

Och så har jag väl inte riktigt hunnit processa hela den här biten med Liv. 4 kämpiga månader och sen helt plötsligt så är hon frisk. Ingen sondmatning var 3e timma, ingen evinnerlig pumpning, inga mediciner, inga hemska hostattacker följt av spyor och andnöd. Så nu står man här som, jaha, men nu då. Det låter kanske jävligt konstigt, men det känns lite så.

 

Jag är inte sund för fem öre just nu och bättre blir det inte. Jag känner mig utanför mig själv.. Men jag håller ut, det är ju faktiskt bara på kvällen.